Swedish

Dyslexi (läs och skrivsvårigheter)


    Jag skojar om hur det är att ha dyslexi, (läs och skrivsvårigheter) men det är egentligen ganska allvarliga saker. Det här med dyslexi är egentligen ingenting att skoja och skämta om. Därtill finns det allt för många fördommar om åkomman. Redan innan skolan, när jag var 7 år började eländet. Min två år yngre syster lärde sig att läsa och var mycket intresserad av det. Själv kunde jag rabbla upp alfabetet om jag hade tur. Imponerande, nä knappast.

    När den stora dagen kommer och skolan börjar så visar det sig med handuppräckning att man är nästan den enda som inte redan kan läsa eller staka sig fram till ord. "Här lystna på mig jag kan rabbla alfabetet" är en stämma som inte kommer att göra sig hörd. Jag hade inte någon aning om hur ett "A" såg ut, bara att ramsan alfabetet började med det ljudet.

    Det var jättekul i skolan. Lärarinnan berättade ofta och gärna att jag var den dummaste eleven som hon haft under alla sina 40 år som lärarinna på lågstadiet. Jaha, då är man väl världens idiot då, hon måste ju veta, med all hennes erfarenhet. De andra barnen i klassen förstod ju att detta är en kille som är mer än lovligt dum i huvudet, eftersom till och med lärarinnan säger det. Helkul? nej inte precis.

    På den tiden i skolan fanns det en hel del sadistlekar som lärainnan kunde dra på tavlan för att man skulle lära sig att läsa och skriva. Hänggubbe är ju till exempel inte helt lätt om man knappt kan bokstäverna och än mindre stava. Jag vet inte när, men jag vet att jag gjorde mig ytterligt populär när jag skulle plocka fram det längsta ordet av "linjal", "skolbänk" och "tåg". Jag svarade "tåg", snacka om att bli omåttligt populär, och att man sedan inte fattar att det är fel och varför det är så fel det gör inte saken bättre. Logiken bakom svaret är inte så konstig eftersom ett tåg är längre än både en linjal och en skolbänk så måste ju "tåg" vara det rätta svaret. Det är precis som om mappningen mellan ordet och saken inte fungerar som den skall.

    Det finns andra kul saker som inträffade på skolan som också förgyllde stämningen. Vi skulle skriva någon historia som läraren sedan skulle rätta. Vid utlämnandet av de rättade alstren som man jobbat så hårt med får man inför hela klassen veta att resultatet var mycket bättre än förra gången. Historien innehöll bara 7 fel,....., i första meningen och sedan blev det bara värre. Sådan är skönt att höra. Jag fick 0 poäng på ett matteprov i 3:an eftersom jag hade stavat fel på mitt namn. "Var man så dum att man inte kunde stava rätt på sitt eget namn så var det inte lönt att rätta provet", kom det från läraren. Det var inte så kul i skolan

    Då var det mycket trevligare att komma hem, till lillasyster som gick på dagis och be henne läsa en Bamsetidning för en. Det gick ofta bra, hon var snäll och läste gärna. Hon var väldigt avundsjuk på mig eftersom jag börjat skolan och fick lära mig att läsa och skriva. Jag i min tur var avundsjuk på henne för att hon slapp skolan.

    Jag hade tur på många sätt. Min pappa och mamma visste på något sätt att det var någonting som var fel med mig, men inte vad. En sak som de visste var att jag inte var dum i huvudet barar för att jag inte klarade av att lära mig att läsa och skriva som de andra barnen. De gick på läraren och skaffade läseböcker och liknande som jag hade att jobba hemma med under sommarloven och liknande. Jag hade mycket stöd hemifrån.

    Men läsfröknar och liknande fanns inte det då? Jo nog fanns de alltid. Men när lärarinnan och de andra barnen i klassen tyckte att det skulle vara orättvist om inte de heller fick gå till läsfröken så då gjordes ett system upp där alla fick gå till läsfröken precis lika mycket.

    Det kändes bra sedan när man fick lämna lågstadiet och komma till mellanstadiet, med nytt klassrum och ny lärare. Men på något sätt så var det liksom för sent. Jag var redan stämplad, hela skolan visste vilken dumskalle man var, inte så mycket varför man var det så som att man var det. Läraren på mellanstadiet gjorde väl vad han kunde för att det skulle bli så bra som möjligt, men inte ens han orkade med alla gånger. På OÄ:n så gjorde han så när ett nytt området skulle gås i genom så fick alla i klassen läsa var sitt lilla stycke högt. Här fick jag läsa ett helt litet stycke om jag hade otur och läraren var på särdeles gott humör. Jag tyckte att det var skönt att slippa om det var min tur, samt jag tror nog att de andra i klassen också tyckte det.

    På högstadiet sedan blev det helt plötsligt mycket bättre när alla osäkra klasskompisar skulle visa sig klara av att vara tuffa sjuor. Toppen att vi redan utsett en hackkyckling som följer med oss upp på högstadiet. På något sätt så tyckte jag inte att det var så trevligt att gå på grundskolan, men pinan går ju snabbt över, den varade ju bara i 9 år.

    Jag valde att gå på 4-årig teknisk linje på gymnasiet, och där började det att vara lite kul ibland. Jag fick igen uppsatser med omdömen som "Mycket bra innehåll, försök att sovra lite bland fakta, men de många stavfelen drar dock ned betyget. 4-". Sådant känns fint. Jag gick ut gymnasiet med betygen 4 och 5 i ämnet svenska. Det berodde nog inte på att jag var förkänt av dem som att läraren hade ett dåligt samvete. Många elever i klassen hatade läraren och var inte alls så trevliga. De ignorerade prov och liknande. Sedan inför sättandet av slutbetygen så diskuterade de med läraren om att de egentigen var förtjänta av höga betyg och läraren gick med på det. Jag hade inte diskuterat med läraren för att jag visste att jag skrivit alla prov, med betyg på 3 och 4. Sedan när betygen skulle sättas så hade väl läraren sett vad de andra hade presterat för konkreta resultat och sett vad vi som inte diskuterat hade presterat. Han ville väl inte att det skulle bli några ytterligare diskussioner så att han var tvungen att motivera de enskillda betygen så därför höjdes mina betyg mot oanade höjder.

    Under gymnasietiden så skall de allra flesta killar mönstra (åtminstone var det så när jag gick på gymnasiet). Det var ganska kul. Vid mönstringen så gör de en IQ test, inte för att jag tror lika mycket på dem som militären gör så var resultatet kul att få. Mönstringsläkaren sa "Andreas du är ett geni, du hade 9 på IQ testen, du skall inte slänga bort ett år av ditt liv med att göra värnplikten". Betyget 9 är det högsta man kan ha, men det betyder för den skull inte att jag hade alla rätt, men i alla fall. Det kändes som om resultatet sa "Andreas du är inte dum i huvudet". Men resultatet kom för sent....Det sjävförtroende som man hade inför första dagen i skolan var redan helt försvunnet. Tiden på lågstadiet och sedan resten av skoltiden gjorde att ens självförtroende helt försvann. Så nu när det första påtagliga motbeviset kom var det för sent.

    Efter gymnasiet sökte jag till datortekniklinjen vid Högskolan i Luleå, som var en 4,5 år lång civilingenjörsutbildning. Till min stora förvåning kom jag in. När jag började på högskolan var jag så långsam på att läsa att jag inte hängde med att läsa textade program på TV. 4,5 år senare hade jag övat upp läshastigheten så att jag hinner nästan vara med på alla textremsor. Inte alltid, men nästan. Jag var långt ifrån säker på att jag skulle klara av att vara kvar på skolan. I det rum som jag hyrde satte jag aldrig upp någonting på väggarna eftersom jag hela tiden hade känslan av att jag inte skulle klara av att vara kvar och snart måste flytta. Men jag klarade av det!. Visst var det jättejobbigt, men samtidigt kul.

    Det var i tvåan på högskolan som jag för första gången kom i kontakt med ordet "dyslexi". Det var i ett radioprogram som jag av misstag råkade höra på. Där beskrev vuxna människor om hur det var att ha dyslexi. Jag kände igen i princip allt. Jag kan inte beskriva hur skönt det var att jag nu äntligen fick reda på vad det var för fel på mig. "Hej, jag heter Andreas och jag är dyslektiker". I radioprogrammet så framgick det att man kan med en skiktröntgen av skallen kan se om personen i fråga har dyslexi eller inte. Det är tydligen så att en person med dyslexi har något mankemang med syretillförseln till vissa delar av hjärnan. Sedan var det också skönt att veta att jag inte var ensam om att ha problemet och att det var många kända människor som också var dyslektiker.

    När jag var klar med min utbildning var jag 3 månader efter med tidsschemat och jag hade totalt gått på (och klarat av) två omtentor. Jag hade lyckats att hålla ungefär samma betyg genom grundskolan (4.1), gymnasiet (4.1) och högskolan (4.0). Efter civilingenjörsutbildningen läste jag ytterligare på forskarutbildningen där jag avlade min Teknologie Licentiatexamen 2004. Så att jag som hatade skolan valde att läsa vidare och vidare och ännu mera vidare - 9 år obligatoriskt, 12 år frivilligt......(detta kanske man kan ta som ett bevis på att allt inte står rätt till i huvudet på mig)





Lite länkar till sidor om dyslexi:


Vill du kontakta mig på grund av klagomål, stavfel eller vill du tala om att du sett sidan, skicka då ett email till mig. Komponera ett email


Jag har sammanställt några brevfrågor som jag fått angående den här sidan, så är du intresserad så kan du titta hit.



Last modified 97-11-26 by
Andreas Nilsson
 


. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .