Andreas Nilsson
|
Du skriver att ditt självförtroende förstördes i skolan. Vad var det
då som fick dig att kämpa vidare? Mitt självförtroende förstördes i skolan, men jag vet inte om jag vill kalla det att jag orkat kämpa vidare. Jag ser det mer som att jag hade ett mål klart för mig och sedan en massa undermål (alternativa vägar) som jag skulle kunna ta om jag misslyckades med att nå mitt mål. En sak till är att jag egentligen aldrig tagit skolan på allvar eftersom jag hela tiden har känt mig så dålig har jag aldrig haft någonting att förlora. Jag har hela tiden försökt att göra mitt bästa i skolan, men samtidigt har det hela tiden blivit glada överraskningar när det sedan gått bra, alla dessa tillfällen har varit helt oväntade från min sida. Redan när jag gick i 4:an i mellanstadiet visste jag vad jag skulle göra, jag skulle gå 4:årig teknisk linje, sedan 4 år på högskolan och sedan jobba som programmerare. Jag har kommit nära målet. Jag lyckades för mig helt oväntat ta mig in på 4:årig teknisk linje där jag gick tre år, men sedan höll det på att gå illa. Jag ville gå datortekniklinjen (4,5år,180p) i Luleå, men eftersom jag var så säker på jag inte skulle klara av det så ville jag söka datoringenjörslinjen (2år,80p) i Luleå, men pappa lyckades övertala mig om att jag skulle söka (och prova på) 180p linjen. Jag sökte 180p linjen i första hand och 80p linjen i andra hand. Jag vet inte riktigt vad det är som fått mig att kämpa, men skall jag bara ange en enda sak så skulle jag säga att det är att jag alltid vill göra mitt bästa i alla situationer. Jag grämer mig ett tag efteråt om jag gjort något som för stunden verkade vara det bästa, men sedan visat sig inte vara det utan jag kunnat göra bättre om jag vetat det jag visste efteråt. Hur har din familj och dina vänner varit när det gäller din dyslexi? Du skrev att du hade stöd hemifrån. Vad gjorde till exempel dina föräldrar? Jag är född i slutet av december och vi bodde i Arvidsjaur. Då det började vara dags att jag skulle börja skolan hade mina föräldrar sett att jag var sent utvecklad, detta kanske inte var så konstigt då jag var född riktigt i slutet av året, men jag vet inte vad mer som de kunde se det på. Min morfar är mycket dålig på att läsa, han fick stå i skamvrån för det, men var nog samtidigt ett litet busfrö. På den tiden ansågs det nog inte så viktigt med skolgången, men i alla fall. Min morbror är också mycket dålig på att läsa, och jag tror att det kan vara så att mamma som kände igen hur han var som liten när jag var liten. Mamma är ca 10 år äldre än min morbror. Pappa och mamma kämpade då för att jag skulle få uppskjuta skolstarten ett år för att jag skulle kunna komma i kapp, vilket nog var mycket tur. Jag gick två år i förskolan innan jag började skolan. Jag tror att detta egentligen är grunden till att jag har kunnat gå så långt som jag gjort. Sommaren innan jag skulle börja ettan flyttade vi till Norsjö, som på den tiden bara hade grundskola 1-9, men som nu på sista åren även fått minigymnasium. På lågstadiet hade jag en gammaldags lärarinna som enligt mitt tycke aldrig borde ha fått undervisa någon någonsin. Mina föräldrar var på henne och ville veta hur det gick för mig i skolan, men de fick egentligen ingenting veta. Men efter ett tag förstod mina föräldrar att någonting ändå var fel, och började pressa henne, men då blev de bara klassade som jobbiga föräldrar. I alla fall så började de att rota bland deras egna läseböcker, och de fick fram någon till bok som de hjälpte mig med på somrarna bland annat (säkert annan tid också, men jag minns att böckerna fanns med på sommaren). Efter ett tag när jag skulle öva satt mamma med mig och syrran och läste serier, typ Bamse. Jag tror att mamma läste några sidor, syrran några färre och jag någon enstaka sida. Det upplevdes som mindre jobbigt om man slapp läsa allt, utan fick vila mellan varven. På grundskolan läste jag alltid läxorna vid köksbordet så att mamma/pappa skulle kunna hjälpa mig när det behövdes. Jag har nog grinat mycket vid det köksbordet när det varit tungt och jobbigt och jag inte lyckats att lära mig det jag ville. Jag har fått läsa mycket serier, bara jag läste. Mest av allt Bamse eftersom pappa och mamma tyckte att svenskan i dessa tidningar var rätt bra. Jag lånade serieböcker på biblioteket till och med efter 9:an. Eftersom Norsjö är så litet att alla känner alla så började bibliotekarierna veta att jag var mycket intresserad av serierna så att man fick tips om nyinkomna alster. Jag lånade dem om och om igen. Du skrev att din lillasyster läste för dig ibland. Undrade hon inte varför du inte kunde läsa? Det kan ha varit ända upp till och med högstadiet som mamma och pappa köpte historieböcker med löpande text och sedan turades vi om och läsa till dess att vi kommit in en bit i boken (kanske 30-50%) och sedan läste jag resten själv eftersom jag ville veta vad som skulle hända. Mamma läste största biten, syrran en mindre bit och jag den minsta, vi läste alla tre till dess att man kom in i boken och då blev det genast enklare att läsa. Det tog väldigt lång tid att läsa en bok, men jag gjorde det. Syrran läste ut en sådan bok på några timmar, men hon verkade inte tycka att det var så konstigt att det tog så mycket längre tid för mig. Det kan ha varit för att hon var alltid intresserad av att läsa och jag alltid varit efter (långt efter) så blev det kanske naturligt för henne. Hon läste igenom böckerna innan och sa att den här boken kommer du att gilla, men inte den här och så vidare. Hon var i det här fallet som en liten läsfröken till mig. Pratade ni mycket om dina läs och skrivsvårigheter hemma? Hemma pratades det inte så mycket om att jag hade det svårt med läsningen, det var mer att acceptera att så här är det och nu skall vi göra det bästa av situationen. När jag gick ut grundskolan, så flyttade vi till Skellefteå. Jag vet inte säkert, men jag tror att vi flyttade för att jag skulle få gå på ett gymnasium på orten. Vi hade mycket släkt i Skellefteå, men jag tror att mina föräldrar såg det att jag skulle inte orka läsa vidare om jag var tvungen att pendla eller bo själv. Om det var så de resonerade, så tror jag att det var helt rätt, jag hade inte gått 4:årig teknisk linje om vi bott kvar i Norsjö. Mina föräldrar har varit tålmodiga och låtit det ta den tid det ville ta för mig att lära mig läsa, bara en liten press, inte mycket. Det förväntades hemma att man hela tiden gjorde sitt bästa, och det var alltid gott nog. Gjorde man hela tiden sitt bästa kunde man ju faktiskt inte göra någonting bättre. Har du skämts och försökt dölja det, som många dyslektiker gör? Visst har jag skämts över att jag inte kunnat läsa, och då mest då jag läst och tolkat någonting fel (inte alls ovanligt), men man blir ganska duktig på att lyssna och minnas så att man skall slippa att läsa. Titta på bilder och därifrån förstå/gissa sammanhang. Egentligen har jag inte varit så utstuderad när det gäller att dölja, utan jag har gjort det bästa av situationen. Ett mörker är alltid att fylla i blanketter. Man blir nervös, får svårt att gissa vad det står, måste skriva med bläck därför brukar jag be någon att fylla i så kan jag svara på frågor och sedan underteckna, visst har det blivit fel många gånger, men som regel är de som skall ta emot blanketten villiga att hjälpa till så att det blir rätt i slutändan. Det finns en blankett som inte alls är kul och det är på banken när man skall ta ut pengar, där man skall ange beloppet dels med siffror och dels med bokstäver. Det gör inte så mycket om man inte fyller i beloppet för det sköter gärna kassören/kassörskan. När din lärare sa att du var dum och inte rättade dina prov när du stavat fel på ditt namn, vad gjorde du då? Vad jag gjorde, blev paff, accepterade det och gick vidare. Jag var och är blyg och försynt och jag gör inte stort väsen av mig. Vad sa dina föräldrar när din lärare inte ville rätta ditt matteprov? Det finns vissa saker som man inte berättar för sina föräldrar förrän efter flera år. Matteprovet eller vad man skall kalla det i man har i 3:an. Du skrev att alla barnen fick gå till läsfröken, och inte bara ni som behövde det. Kunde ni inte klaga? När du gick till läsfröken, vilken hjälp gav hon dig då? Jag gick i en klass med vissa mycket speciellt duktiga elever i konsten att dupera andra. Att klaga kändes helt främmande, ty till vem skulle man klaga, lärarinnan? Hon var ju i så fall den man skulle klaga hos, men eftersom man själv inte vill spä på eländet med att själv hävda att jag är så dum i huvudet att jag vill gå till läsfröken jämt så håller man tyst. Samtidigt var det så att jag trodde att läsningen var OK i och med att man slapp gå till läsfröken, för att då var man bara dum och det kunde man inte göra någonting åt. På lågstadiet gav det där med läsfröken ingenting. På mellanstadiet fick vi (som behövde det) gå till läsfröken och läsa ur LL (lätta att läsa) böcker lite på samma sätt som jag, syrran och mamma gjorde hemma. Jag ville egentligen hellre vara med klassen än hos läsfröken. Vi var tre som gick till henne och jag tror att de andra två behövde det mer än jag eftersom jag hade sådan "undervisning" hemma redan, vilket inte de andra två hade. Det var lite som av ett straff att gå till läsfröken för att då tappade man ju den undervisning som den övriga klassen fick, och skulle ta igen den annan tid. Vilken hjälp skulle du ha velat få? Vilken hjälp tycker du är önskvärd från skolans sida för att hjälpa dyslektiska elever idag? Då vet jag inte vilken hjälp jag ville ha, utom möjligen att läsfröken hade ett trollspö som hon kunde vifta med. Vad jag egentligen tycker skulle vara önskvärt från skolan är mer tid. Jag skulle önska att elever med dyslexi fick mer tid att öva i skolan och mer av lärarnas tid. Två år i varje klass är kanske inte så tokigt, men det är lite av ett dilemma här. Dels behöver man mer tid än "normala" barn, men samtidigt vill man inte utmärka sig som dum. Allmän och särskild kurs tycker jag vore någonting att återinföra och då inte bara i matte och engelska utan även i svenska. Jag skulle då gärna se att allmänkursen gavs mer tid och mindre klasser än särskild kurserna. Du skrev att du på mellanstadiet hellre ville vara i din klass än att gå iväg till läsfröken, eftersom det kändes som ett straff att gå dit och dessutom fick du sådan hjälp hemma. Då undrar jag vad du tycker helt allmänt om läsfröknar, eller ska vi kalla dem speciallärare. Tycker du att det är dumt att ta ut elever till en speciallärare för att få extra träning? I så fall, hur anser du att det vore bäst att träna dyslektiska elever (kanske hemma eller i klassen? Ge gärna förslag)? Visst kändes det lite som ett straff att gå dit. Då jag fick gå dit så hade andra eleverna lektion som vanligt, och då kom man ju efter i det i stället. Det var ju extra jobbigt. Jag tycker inte att det är dumt att ta ut eleverna till specialträning, men det kunde kanske ske på ett annat sätt än hur det blev för mig. Om det i stället var så att de andra eleverna i klassen bara satt stilla och inte gjorde någonting alls så skulle det nog vara det allra bästa, men så fungerar det inte. Jag skulle vilja att eleverna fick specialundervisningen när de andra eleverna inte hade lektion, men jag vill inte att de dyslektiska eleverna blev utan raster, för att jag tror att de egentligen skulle behöva fler raster än de andra barnen. När jag gick i lågstadiet hade vi vissa dagar, förmiddagsgrupp och eftermiddags grupp. Jag tror att det kanske skulle fungera att de dyslektiska eleverna fick gå till specialläraren på denna tid (då i anslutning till elevens ordinarie schema). Ett annat alternativ kanske skulle vara att man fick en mindre kurs i till exempel OÄ, och då fick ta den kursen som ett slags lästräning hos läsfröken. Jag vill inte att man skall från skolans sida ta bort speciallärarna och sedan skicka över ansvaret till föräldrarna. För mig hade det nog gått bra ändå, men alla barn har inte lika bra föräldrar i det avseendet. Du föreslår allmän och särskild kurs i svenska. Är det bara i svenska som dyslektiker behöver mer tid? Jag trodde att det gällde alla ämnen, särskilt när man kommit upp på mellanstadiet, där så många ämnen kräver att man kan läsa bra. Du har helt rätt i att man har problem jämt, i alla ämnen och hela tiden. Men vad jag tänkte var att alla elever är inte stöpta i samma form och då är det bara dumt av skolan att försöka pressa eleverna att anta samma form. Att jag ville ha allmänkurs i svenska beror på att jag tyckte att man skulle ta ett ämne där man verkligen fick träna ordentligt på läsning och skrivning. Kunskaperna i svenskan är sådana att de skall sitta i livet ut och slår igenom inom alla andra ämnen också. Jag skulle vilja att allmänkurserna hade fler lektionstimmar än särskildkursarna eftersom de eleverna behöver mer tid. Jag tror att behovet av allmän kurs i NO och SO är mindre eftersom man där kan ha en möjlighet att lyssna på läraren och lära sig därigenom. Proven i de ämnena är mer förlåtande när det gäller stavningen/skrivning så jag tror att handikappet i de ämnena märks mindre än i svenskan. Man kan inte sitta och lyssna på läraren i svenska och därigenom få en handstil som andra kan läsa, man måste öva. I detta sammanhang vill jag fråga vad du anser om de gamla läsklasserna. Vet du vad de var? Det var klasser för barn som hade problem med att läsa och skriva. Det var ca 15 elever per klass och man övade extra mycket på svaenska och läsning och skrivning. Jag har läst Torbjörn Lundgrens bok På spaning efter ordblindhet. Där beskriver han vilken fördel han som dyslektiker tyckte att det var att få gå i en sådan klass, för att där behövde man inte jämföra sig med kamrater som var mycket bättre. Man behövde inte känna sig dum och dessutom fick man mer tid till att öva sådant man hade svårt för. Dessa klasser finns inte kvar idag. Men det finns de som skulle vilja återinföra dem. Vad tycker du om det? Jag visste inte att det funnits speciella läsklasser. Var de 1-9 eller 1-3 eller...? Jag skulle kunna tänka mig att det skulle fungera bra i 1-3, kanske till och med 6:an, men sedan är jag tveksam. En annan sak som jag undrar över är vad som händer i en mindre skola, till exempel där skolan endast har 1 klass per årskurs. I Norsjö fanns det när jag gick tre klasser a ca 17 elever, men jag tror inte att underlaget fanns att man kunde bilda en speciell läsklass av de tre. Jag måste säga att jag har lite problem att sätta mig in helt och hållet vad det skulle kunna innebära, men i en större skola kan jag mycket väl tänka mig att det fungerar bra. Då slipper man lite av problemen som jag skrev om ovan. Då är alla eleverna på träning samtidigt och det innebär att ingen kommer efter, inga klasskompisar är ute på rast när jag måste sitta inne och läsa och så vidare. För då sitter alla kompisarna och läser samtidigt. Hela klassen kan då ha ett schema med fler kortare raster och totalt mer timmar, utan att det gör någonting. Hmm. Jag börjar gilla idén mer och mer vartefter som jag skriver. Det verkar ändå som om du fick lite bättre lärare på gymnasiet, som brydde sig om innehållet i dina uppsatser. Vad jag undrar är varför de inte hjälpte dig mer med din stavning, när de märkte att du hade problem med den. Alldeles i början fick vi göra ett svenska prov där det tydligen skulle sållas agnarna från vetet. Jag klarade provet och slapp läsfröken, eftersom jag är rätt bra på att stava bara jag får ordentligt med tid. Tiden behöver jag för att använda de regler om stavning som finns i svenskan, så tack vare att tiden var så generöst tilltagen gick det vägen. Men jag var inte helt nöjd med det så jag gick och pratade med läsfröken. Hon såg på resultatet att jag klarat provet, men jag sa att jag fick gå till läsfröken i grundskolan. Då fick jag veta att hon inte hade tid med fler elever. Efter ett bra tag kontaktade hon och frågade hur vi skulle göra för då hade hon mer tid, men då var det jag som inte ville. Jag tyckte inte att det var så noga med stavningen eftersom jag kunde fippla ut stavningen på de flesta ord, bara jag fick tid på mig. Den här läsfröken visste nog inte alls om hur det egentligen gick för mig i svenskan, där de flesta uppsatserna skrevs. Egentligen borde jag nog ha tagit chansen att gå till läsfröken när jag fick den, men jag ville väl inte utmärka mig mer än nödvändigt. Svenska läraren var det egentligen inget större fel på annat än att hon möjligen var mer intresserad av sig själv än eleverna. Fick du någon speciell hjälp när du gick på högskolan, till exempel din kurslitteratur inläst på band? Det har man ju som dyslektiker rätt att få. Jag har på högskolan inte fått någon speciell hjälp, men jag har inte heller begärt att få det heller. Jag har däremot fått hjälp med stavningen i proven, på så sätt att lärare har rättat snällt när stavningen helt har tokat till sig. Jag tycker inte att jag av någon lärare på högskolan blivit illa behandlad vid rättning bara för att bokstäverna inte hamnat på rätt plats. Men nu gick jag ju en sådan linje där man inte skriver så mycket texter och där språket och stavningen inte alls är viktigt. Vad gäller undervisningen så har jag alltid haft svårt att själv läsa och fatta allting eftersom jag gissar så mycket när jag läser och då blir mycket fel. Men jag lyssnar gärna på läraren när han/hon förklarar och minns från lektionerna, sedan när jag skall läsa i boken blir det hela mycket lättare. Ty man gissar mycket bättre när man vet vad det borde stå. De kurser som har gått bra har varit de intressanta kurserna där läraren varit bra. Då har inte boken behövts så mycket. Jag visste inte att man hade rätt att få kurslitteraturen inläst på band på högskolan, men däremot visste jag det när det gäller körkort. (Jag visste det inte när jag skulle ta körkort) Att ta körkortet var inte så svårt, mycket beroende på att jag var (och är) mycket intresserad av bilar och trafik. Jag antar att datorn har varit till hjälp för dig, eftersom du valde att studera datorteknik. Hade du använt datorer mycket innan du började på högskolan? Hur? Hade du till exempel använt datorn som ett hjälpmedel för träning med t.ex. stavning? Jag vet inte om det egentligen var tack vare datorn som jag valde att gå på datortekniklinjen, mer ett allmänt teknikintresse. Pappa har som ett allmänt teknikintresse och jobbade som matte/NO lärare på grundskolan. Min morfar och min morbror är riktiga teknikfreak när det gäller allting som har med motorer att göra. Mycket av mitt liv har kretsat kring teknik. Att det sedan i skolan gick riktigt bra i Fysik, Kemi, Biologi, Matematik, Teknologi gjorde inte precis saken sämre. Jag läste nästan ingenting i böckerna utan jag satt och hörde på läraren. Laborationerna i Kemi var värst. Där skulle man läsa på burkar och flaskor som såg likadana ut, men innehållet skilde sig ordentligt åt, blandade man fel, kunde det gå rejält fel. Jag hade tur en gång då jag läste fel på koncentrerad saltsyra och koncentrerad salpetersyra, men läraren hann stoppa mig, jag vet inte vad som hade hänt om man blandat fel, men jag vill heller inte veta. Med detta teknikintresse så var det givet att det skaffades en dator hem så fort som deras pris blev överkomligt för gemene man. Jag gick då i fjärde klass. På något sätt så tilltalade den där burken mig och jag började att programmera så smått. Stavade man fel skrev datorn "SYNTAX ERROR IN LINE xx" och sedan gällde det att hitta vad det var som var fel, inte helt lätt alla gånger, men kul. Efter det var jag såld. Jag gjorde program för att kunna förhöra mig på glosor, men det blev aldrig den stora användningen av datorn. Det som jag ser som det stora lyftet med datorerna för mig var när datorerna gick att använda för ordbehandling. Då kunde jag som inte kunde skriva så att andra kunde läsa, skriva in en text, ändra och sudda, flytta ord utan att det var jobbigt och kladdigt. Jag kunde skriva ut dokumentet och få hjälp med att kontrollera innehållet och stavningen, göra små ändringar utan att vara tvungen att skriva om hela skiten. Nu på senare tid har programmen blivit mer avancerade, så det som jag nu använder kontrollerar stavningen under tiden som jag skriver. Min morbror skaffade sig dator för några år sedan, förut skrev han näst in till ingenting, utan skulle det skrivas lät han sin sambo sköta den biten. Men nu skriver han brev till företag och myndigheter själv. Han jobbar mycket med breven, lägger till bilder så att de ser verkligen fina ut. Jag har nyligen fått tag på ett program som kan läsa upp vilken text som helst som jag kan markera på skärmen med en syntetisk röst. Nackdelen med programmet är att det endast låter vettigt med engelska texter. På högskolan är de flesta texterna på engelska så jag skall ta och prova att använda det i höst för att se lite hur det är. Precis när jag fick programmet så skulle jag testa det, så jag knappade in en liten mening på engelska som programmet skulle läsa upp. Resultatet blev helkonstigt på vissa ord, så jag testade om och om igen utan att det blev bättre. Men efter en hel del testande kom jag fram till att det var min stavning som inte var korrekt, när jag fixade stavningen så lät det bra också. Jag tror att ett program som kan läsa svenska, kopplat till ett lära-sig-stava-program skulle kunna vara till hjälp för många som skall lära sig att stava. Du hörde talas om dyslexi efter två år på högskolan. Har du blivit "utredd" och fått diagnosen dyslexi? Jag har aldrig blivit utredd, men jag vet att man kan kolla med hjälp av skicktröntken av skallen. Jag tycker egentligen att dyslexi eller inte egentligen inte säger så himla mycket eftersom begreppet är så vitt. Allt från lite problem med till exempel stavningen till gränsen till analfabetism. Jag har nu fått lära mig att kolla om man är dyslektiker med skiktröntken inte heller fungerar så bra. Befarar man att man är man dyslektiker kan man kanske bekräfta det. Många icke dyslektiker har också samma förändring i hjärnan. Detta innebär att man kan inte kolla om man har dyslexi eller inte bara genom att kolla röntkenbilderna. Skulle du också vilja berätta lite mer om vad det betydde för dig att få veta att du var dyslektiker. Som du kanske vet finns det folk inom skolans värld som inte tycker om alla diagnoser och att stoppa in elever i olika "fack", t.ex. dyslexi och DAMP. Sedan finns det andra som hävdar att diagnoser gör att dessa människor kan få rätt hjälp och att de dessutom förstår vad som är "fel" och inte tror att de är dumma. Vad är din åsikt om detta? Jag tyckte att det var skönt att veta att det var fel som de sade i början, det vill säga att jag var dum. Jag tyckte att det var skönt att veta vad det var som var fel, även om det då började vara lite sent att göra någonting åt problemen, som var värst i grundskolan. Jag skulle inte vilja stämpla en elev i pannan att han/hon har dyslexi. Då får kompisarna någonting att reta eleven för, samtidigt som eleven mycket väl kan säga att "Jag har dyslexi så jag skiter i skolan för att jag kan då i alla fall inte lära mig att läsa". Jag skulle vilja att lärarna blev mer observanta på problemet, och inte bara enkelt säga att eleven är dum. Jag skulle också vilja att läraren skulle kunna justera sin undervisning litegrann så att det passade just den eleven. I och med att symptomen och förutsättningarna skiljer så mycket mellan elever med dyslexi, kan det inte finnas någon patentlösning som passar alla så därför tror jag att det måste till individuella "träningsprogram". Pappa berättade om en elev som han hade i Matematik för ett tag sedan. Det var en elev som allmänt klassades som svag i matte av den förra läraren. Pappa tyckte inte att det verkade stämma, för under genomgångarna kunde eleven räkna bra, men hemläxorna gjorde han inte. Varför inte då, jo det var för jobbigt att läsa och jobba sig igenom alla hemräkningstalen. Det blev så att pappa plockade ut endast enstaka uppgifter från varje del som killen skulle räkna. Det gjorde att han orkade räkna de talen och sedan gick det bättre på proven. För den eleven hade det inte tidigare uppmärksammats att det var läsningen han hade problem med. Jag har hört talas om en försynt och blyg elev på en skola i Skellefteå som hade fått domen dyslexi eftersom han inte kunde lära sig att skriva så att någon annan kunde läsa. Där hade en matte (?fysik?) lärare i 7:an eller 8:an börjat tycka att det var så konstigt att det verkade som om han var vänsterhänt, men ändå skrev med höger hand. Läraren hade frågat, och jo nog var han vänsterhänt med allting utom när han skulle skriva. Killen sa att han hade lärt sig från 1:an att man skulle fatta pennan med höger hand och han hade liksom aldrig fått till det. Läraren hade sagt att han skulle prova att skriva med vänster hand, och efter ett tag var det genast mycket bättre. Jag tror att det inte är bara bra med att diagnosticera dyslexi, det skapar mer problem än vad det gör nytta. Det är långa väntetider på att få diagnosen och jag tror att det är många föräldrar som tror att bara deras barn fått diagnosen så blir allt bra för då kommer skolan att lösa alla problemen, men jag tror inte att det är så enkelt. Kan man redan från början vara medveten om problemet och att läraren tar tag i och informerar föräldrarna om problemet och vad man kan göra, så tror jag att mycket kan vara vunnet. Det gäller att stärka och peppa eleven att orka öva, öva och åter öva som kommer att ge resultat. Eftersom man har detta handikapp så krävs det mer tid än vad man kan lägga ned på skolan så det vill till att man kan jobba/öva även hemma. Detta blir inte lätt, det krävs en hel del av lärarna eftersom graden/symptomen av dyslexi varierar så och det krävs en hel del av föräldrarna att de verkligen ställer upp. Mer och mer ansvar vältras över på lärarna, många gånger är det helt felaktigt tycker jag, men här tror jag ändå att lärarna är de som skulle kunna göra någonting så att det märks. Men det är en hårfin linje för lärarna att gå på, samtidigt som de skall upptäcka och hjälpa de elever som har problem får de inte bli övernitiska och upptäcka problem hos elever som inte har några. Du skrev att du övade upp läshastigheten under högskoletiden. Gjorde du det själv, eller fick du hjälp? Skulle du vilja berätta hur du gick tillväga? Jag tränade aldrig medvetet, det gick av sig själv. I och med att jag var tvungen att läsa mer och mer, och sedan om sådant som jag verkligen var intresserad av gjorde det ganska enkelt att öva. Visst kändes det jobbigt ibland när man läste timme efter timme utan att komma någon vart. Jag kan säga så här att jag var en av de elever som pluggade allra mest för att lära mig och klara tentorna. Jag hade inte samma kapacitet på att läsa som alla andra, jag behövde mer tid. Men jag hade den tiden, är man nästan aldrig ute med kompisar, är man aldrig på kåren, ägnar sig nästan aldrig åt nöjen så får man mycket tid. Jag pluggade nästan jämt, men det var inget problem eftersom det var kul hela tiden. Eftersom du har klarat dig så otroligt bra med studier så skulle jag vilja veta vad för typ av problem du har. Dyslektiker är ju olika och har svårt för olika saker. Vad har du haft problem med, och vad har du för svårigheter kvar idag? Förr Jag hade svårt att stava, jag måste tänka mycket för att sedan använda alla regler som jag kan för att få till det, men det gick ändå inte alltid. Jag hade svårt att skilja på saken som mordet representerade och själva saken. Jag läste fel ofta, i och med att jag gissade så mycket när jag läser blev det fel allt för ofta. Jag läste otroligt sakta egentligen, svårt att följa raderna med blicken, man läser om/hoppar över rader och tappar sammanhanget. Mycket jobbigt att läsa, eftersom det krävde 100% koncentration. Handstilen var under all kritik, jag har fått jobba igenom flera böcker extra för att öva handstilen. Jag hade mycket svårt att lära mig namn på personer, platser. Nu Nästan alla problemen kvarstår egentligen, men de är mycket mindre nu. De som jag tycker är jobbigast är att jag gissar fel, och missar raderna vilket drar ned hastigheten och även förståelsen. Numera hinner jag oftast med i textningen i TV, men inte alltid. Det är nu som vuxen mer irriterande att jag har så svårt att lära mig namn, på något sätt är jag mer beroende av det nu än förr. Numera försöker jag få någon ursäkt att skriva upp namnet på ett papper. På något sätt så hjälper det mig att minnas även om jag tappar bort lappen, jag vet inte varför, men det känns så. Jag undrar även vad du tycker är/har varit jobbigast med att ha dyslexi? Ser man bara på dyslexin så är det det att det är så jobbigt att läsa. Man läser ju ingenting som det inte är absolut nödvändigt att läsa. Sedan har vi detta elände med blanketter som skall fyllas i, man blir så nervös och allt blir fel. Och så det här med att minnas namnen förståss... Vad har du för framtidsplaner efter forskarutbildningen? För första gången i livet har det otroliga hänt, min plan över målen i livet har tagit slut i och med examen från forskarutbildningen! Jag vet inte alls vad det skulle vara som skall ske efter... Fru, barn, hund och Volvokombi kanske? Tror du att dina val i livet och dina planer skulle sett annorlunda ut om du inte haft dyslexi? Varför? Jo, möjligen. Då kanske jag hade haft det lättare i skolan och läst mer språk och siktat på att ta mig till andra länder. Men samtidigt vet jag inte, för jag antar att jag hade behållit teknikintresset och då kunde det mycket väl ha blivit någonting liknande. Jag tror dock inte att jag hade hållit på att sätta upp mål och alternativmål för närmaste framtiden då. EpilogNär man läser den här texten låter det som om jag har ägnat hela tiden av mitt liv åt skolan, vilket jag givetvis inte har. Det var egentligen lite tid som jag övade läsa och så hemma, och jag betraktade det då inte riktigt som att öva. När Bamsetidningen kom så skulle den ju läsas. Det var kul att läsa historien och givetvis ville man ju hjälpa till och läsa när de andra turades om, även om man var sämst. Jag har också tyckt att det varit kul med nyheterna, så dagens mission var att staka sig igenom nyheterna i tidningarna. Numera prenumererar jag på 5 dator/teknik tidningar som jag läser. Dessa går lätt att läsa då innehållet är särdeles intressant och tidningsformen passar mig ganska bra då jag kan läsa lite då och då.Lite övriga glimtar: En dag när jag gick på grundskolan kom en lärare fram till mig och bad att få testa en sak på mig. Han hade varit på en studiedag där de pratat om dyslexi bland annat. Testen mycket enkel. Läraren konstaterade att jag är högerdominant i händer, fötter och öron, men vänsterdominant i ögonen. Personer som är funtade på detta sätt har ofta problem att läsa, hade han fått lära sig. Testen fungerade på mig, jag var dominant i kors och hade svårt med läsningen. Man kan känna igen potentiella dyslektiker i skolmatsalen. Letar man efter personer som sitter på en hand (till exempel den vänstra) och bara använder den andra när man äter är chansen stor att det är en dyslektiker. (Myt? Sant?) Detta stämmer på mig, folk har "retat" mig lite för mitt sätt vid bordet. De undrar om det gjorde ont vid amputationen och så vidare. Mina föräldrar har försökt få mig att äta som folk, men det fungerar inte. Jag tycker inte att jag har dålig motorik i övrigt. Jag har skrivit att jag gissar när jag läser och det är faktiskt sant. Det verkar som om man bara läser början av orden och gissar resten. Ju mer av sammanhanget jag får desto precisare blir gissningarna. Jag tror att det är därför som jag oftast läser fel på löpsedlar och rubriker. Jag vet inte om det verkligen är så att jag gissar, men jag tror det fungerar på det sättet. |
|
Last modified 98-04-17 by Andreas Nilsson |
|